Ljuger moderaternas partisekreterare?

Tidningen Resumé avslöjar idag en hemlig mediefond med tillgångar på mellan 80-100 miljoner kronor, med stark anknytning till moderaterna.

Stiftelsen Fria Media är en väl dold maktfaktor som stödjer publicistisk verksamhet med hjärtat nära moderaterna. Dessutom ger man bidrag direkt till moderaterna. [...]

Att man stödjer moderaterna synliggörs både av styrelsens sammansättning där flera tunga moderater har poster samt av paragraf 9 i stadgarna: "Om stiftelsen upplöses skall kvarvarande medel tillfalla moderata samlingspartiet i Jönköpings län. För att användas för samma ändamål som stiftelsen sökt fullfölja". [...]

Resumé har sökt Svenotto Littorin för en kommentar men han hänvisar frågor om stiftelsen till Per Schlingmann. Littorin säger att han inte sitter kvar i stiftelsens styrelse. Moderaternas partisekretare Per Schlingmann bekräftar att man tar emot bidrag från Fria Media. 2006 uppgick det 820 050 kronor. Per Schlingmann har i övrigt ingen möjlighet att svara på några fler frågor.

Jag reagerar främst på vad stiftelsens "överhuvud" Jarl Mared säger i en intervju då han tillfrågas om stiftelsens bidrag till moderaterna:

Ställer ni krav på partierna?
– Ja. Det ska vara till särskilda projekt och redovisas för oss.

Som till exempel?
– Bland annat när tokigheterna kring sändningstillstånden för kommersiell radio uppmärksammades. Man får ju bara sända åtta minuter reklam per klocktimme. Lagstiftningen är inte modern.

Vad har de gjort?
– Det finns inget allmänintresse vad de har gjort med pengarna. Men bland annat har de gått till kursverksamhet för politiker.

Hans uttalande är uppseendeväckande om man ställer det i relation till vad moderaternas partisekreterare Per Schlingmann sade tidigare i en intervju med TV4, som handlade om att hemliga bidragsgivare hade skänkt över 30 miljoner till moderaterna förra året:

Hur ska väljarna veta att de som skänker stora pengar till er inte har intresse av att ni ska driva deras frågor?
- Vår policy är att man inte kan villkora sitt stöd.

Men det är ju omöjligt att kontrollera när ni inte säger vilka som skänker pengar?
- Det är också så att man som väljare har rätt till sin valhemlighet.

Här har vi alltså två olika versioner. Ljög moderaternas partisekreterare i sin förra intervju? Bidragsgivaren säger uttryckligen att man ställer krav på partierna då man ger dem pengar, vilket är rätt logiskt: man ger väl knappast bort stora summor utan att förvänta sig någonting i gengäld. Men moderaterna säger å andra sidan att bidragsgivarna inte kan villkora sina bidrag, och påstår löjeväckande nog att "man kan inte påverka politiska beslut genom att ge pengar".

Det är dags för öppen redovisning för moderaterna. Vad har de att dölja?


Andra bloggar om: moderaterna, alliansen, korruption, regeringen, bidrag, politik, ekonomi, resume, per schlingmann

Intelligent bostadspolitik, verkligen

Dina Pengar skriver idag att regeringen vill göra det lättare för ungdomar att köpa lägenheter genom att utfärda statliga lånegarantier, det vill säga att statliga bostadskreditnämnden ska ställa ut krediten åt bankerna. Tanken är att människor som idag har svårt att få lån, då de exempelvis saknar fast jobb eller har betalningsanmärkningar, ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden. Man menar att förslaget främst kommer att gynna ungdomar och invandrare. Finansminister Mats Odell säger till Dina Pengar:

Framför allt kommer ungdomar och nyanlända svenskar att tjäna på det här. Nu är det många som inte kan köpa sin lägenhet när den omvandlas till bostadsrätt.

Förslaget är fullkomligt galet. Att öka skuldsättningen i det här läget är knappast rätt väg att gå i det här läget där priserna är rekordhöga och räntan på uppgång. En uppenbar risk med lånegarantierna är att bankerna blir alltför frikostiga med att pytsa ut lån till folk; de vet ju om att de har staten som täcker rygg på dem om låntagarna inte kan betala tillbaka.

Redan för ett par år sedan skrek jag till mina vänner som har tagit bostadslån att binda räntan på så lång tid som möjligt när den var och nosade runt 1,5 procent utan att de lyssnade. Jag vet inte om de var påverkade av vad deras "rådgivare" på banken sade, men de verkade tro att räntan kunde sjunka ännu mer, eller åtminstone behållas på den låga nivån under en längre period. Hur som helst så hade de uppenbara glädjekalkyler och jag undrar hur många andra som inte har planerat för en reporänta på 4 procent och över. Hur många kommer sitta i skiten när räntan stiger? Jag skriver med avsikt när, för i mina ögon råder det ingen tvekan om att den här regeringens oansvariga finanspolitik kommer leda till ganska ordentliga räntehöjningar i framtiden.

Att inte komma in på bostadsmarknaden är ett väldigt stort problem. Jag har gott om vänner som har suttit och sitter i sitsen att de tvingas hoppa runt mellan andrahandslägenheter. Men lösningen heter inte ökad utlåning. Lösningen är en radikal satsning på byggande av hyresrätter. Eftersom privata bostadsbolag inte verkar ha något större intresse av att bygga hyresrätter, då de förmodligen tjänar mer pengar på bostadsrätter, så skulle jag även vilja se en satsning på ett bostadsbolag i statlig regi som enbart bygger hyresrätter, med ordentligt finansiellt stöd från staten. Det här är naturligtvis inte någonting som kommer genomföras av en borgerlig eller socialdemokratisk (undrar om de egentligen inte borde kallas för borgerliga) regering, men man måste ha ett mål.

För övrigt är det intressant att Odell, och övriga borgeliga politiker, betonar utförsäljningen av hyresrätter, där man givetvis lägger fokus på valfrihet och tanken om att man bryr sig mer om någonting när man äger det. Det är är fina ord och ingenting annat än spel för gallerierna. Den enkla anledningen till att man prånglar ut hyresrätterna i framförallt miljonprogrammen beror på att de har uppnått en ålder då de står inför att massivt renoveringsbehov, bland annat i form av stambyten. Om de fortfarande ägs offentligt så är det den offentliga sektorn som får bekosta stambytena. Om de säljs ut och ägs privat av de tidigare hyresgästerna, vilka tror du får bekosta renoveringarna då? Det finns stora pengar att tjäna på att sälja ut lägenheterna i tid, och det drabbar som vanligt den enskilde konsumenten. Läs gärna artikeln Lägenheter till utförsäljning på väg vittra sönder i DN.

Grafik från DN

Andra bloggar om: bostäder, bostad, bostadsrätter, hyresrätter, miljonprogrammet, politik, ekonomi, riksbanken, ränta

Svågerpolitik och vänskapskorruption

Vi minns väl de borgerligas kritik mot socialdemokraternas utnämningspolitik, som de menade var nästintill korrupt. En av de starkaste kritikerna var folkpartisten Tobias Krantz som liknade Sverige vid en enpartistat och kallade utnämningarna för vänskapskorruption och svågerpolitik i interpellationer i Riksdagen. Krantz gick så långt att han KU-anmälde Göran Persson för att, som det borgerliga propagandaorganet Dagens Nyheter uttrycker det, "statsminister Göran Perssons regering har fixat nytt toppjobb åt en av statsminister Perssons närmaste vänner". Mannen ifråga var Claes Ljungh, före detta statssekreterare vid finansdepartementet. För lite mindre än ett år sedan, alltså innan valet, sade Krant i Riksdagen:

Det är dags att vi får en ny utnämningspolitik i det här landet. Det handlar inte om att det röda laget ska ersättas av det blå laget – som jag tror att statsministern sade i en intervju. Det handlar om att vi ska få en ny process och en ny öppenhet som leder till att man motar Olle i grind och motar frestelser som finns för en regering, oavsett partifärg, att ägna sig åt vänskapskorruption och svågerpolitik. Det handlar om en helt ny och öppen process.

Men Krantz var naturligtvis inte ensam. Även Expressens bittra, gamla främlingsfientliga kolumnist Ulf Nilson rasade över "enpartistatens" utnämningspolitik som han beskriver som "partinepotism". Exemplen kan göras långt fler, men jag tror att bilden är rätt tydlig.

Så vad hände efter valet? Moderaten och friherren Carl Cederschiöld utsågs av regeringen till att vara"den person som ska försöka ena regionen om en trafiklösning". Moderaten Per Unckel utsågs till landshövding i Stockholm. Jonas Hafström, tidigare nära medarbetare till utrikesminister Carl Bildt, utsågs av regeringen till ambassadör i Washington, trots att tjänsten inte utlysts, vilket, med all rätt, upprörde ledarsidan på Svenska Dagbladet. Johanna Graf, socialdemokratiskt oppositionsråd i Solna, skriver bra om detta på sin blogg.

Och idag meddelar Expressen att finansminister Anders Borg har nominerat Jens Henriksson till "en topptjänst i Internationella Valutafonden", närmare bestämt exekutivdirektör vid den nordisk-baltiska valkretsen. Henriksson är före detta statssekreterare vid Finansdepartementet, men mer uppseendeväckande är hans nära band till finansminister Anders Borg, som säger till tidningen:

Vi har pluggat ihop, så han är en god vän. Han är gudfar till en av mina döttrar.

Likheterna med Göran Perssons utnämning av Claes Ljungh är slående. I båda fallen handlar det om nära vänner till ministrarna, och båda fallen är de gamla statssekreterare.

Tobias Krantz, som intervjuas i Expressen, har en mer försiktig hållning i den här frågan, trots att han kanske har varit den starkaste kritikern av socialdemokraternas utnämningspolitik, och trots att han KU-anmälde Perssons utnämning av Ljungh. Han säger:

Jag känner inte till de exakta omständigheterna i det här fallet. Det kan ju vara en helt schysst utnämning.

Okej, men visste Krantz "de exakta omständigheterna" när Persson utnämnde Ljungh? Varför KU-anmälde ha i så fall den ena utnämningen men inte den ena? Det handlar väl inte om partifärg? Det luktar hyckleri lång väg.



Andra bloggar om: alliansen, svågerpolitik, vänskapskorruption, moderaterna, folkpartiet, socialdemokraterna, tobias krantz, anders borg, göran persson, utnämningspolitik, utnämningar, politik, carl cederschiöld, per unckel

Fair and Balanced: Palestine Edition

Off the Charts är en dokumentär av den amerikanska journalisten Alison Weir, kanske mest känd som grundare av organisationen If Americans Knew, som upplyser den amerikanska allmänheten om situationen i Palestina, bortom den ensidiga versionen som de matas med i media. Off the Charts är en analys över medierapporteringen i Palestina-Israel konflikten, och den visar tydligt hur rapporteringen i konflikten är vinklad i Israels favör. Bland annat tar hon upp underrapporteringen av palestinska barns död, det vill säga att medier är långt mer benägna att rapportera israeliska barns död, för att endast ta ett exempel.

Om man inte har en halvtimme över till att se dokumentären, eller vill fördjupa sig ämnet, finns det gott om information på temasidan.







Andra bloggar om: palestina, israel, media, propaganda, censur

Ilan Pappé om sionismen

Den israeliske historieprofessorn Ilan Pappé, som bland annat har skrivit den utmärkta boken A History of Modern Palestine: One Land, Two Peoples, talade på en fredskonferens i Bi'lin tidigare i vår om sionismens roll i Israel, och dess roll i det israeliska förtrycket mot palestinierna. Han drog även upp liknelser med apartheidsystemet i Sydafrika, och kritiserar omvärlden för dess tystnad. Mycket sevärt.






Andra bloggar om: ilan pappe, palestina, israel, sionism, rasism

Språkförbistring

!حرام عليك

Andra bloggar om: humor

Länge leve försvarsstyrkorna!

Två palestinska kombattanter sköts ihjäl idag i Gaza. Icke definierade palestinska källor sade att de döda var barn, den ena åtta år och den andra tolv, men våra pålitliga källor på de ärevördiga israeliska försvarsstyrkorna menar att de döda råbarkade kombattanterna minsann var män i åldrarna elva och tretton år, som sköts ihjäl då de lömskt placerade ut en bomb riktad mot ockupat... förlåt, försvarsstyrkorna. De ickedefinierade palestinska källorna menar att de var ute och samlade metallskrot, men vi vet ju hur mycket vi kan lita på palestinier...

Haaretz har svalt den palestinska propagandaversionen då de nämner den förbigående i sin artikel, men Jerusalem Post visar minsann att de inte köper ett sådant billigt trick och publicerar endast den objektiva versionen från de ädla försvarsstyrkornas talesman.

Medierapporter meddelar att de heroiska försvarsstyrkorna tyvärr inte lyckades döda en tredje kombattant, en kvinna på sexton år, utan hon skadades bara. Mitt råd är att alla soldater i de aktningsvärda försvarsstyrkorna genast skall ta lektioner hos "Captain R", som för ett par år sedan sköt ihjäl en trettonårig flick... förlåt, kombattant när hon var på väg till "skolan" (läs: precis som dagens pojkar skulle placera ut sprängladdningar).

Terroristen sköts med 20 kulor, varav sju stycken träffade hennes huvud. "Captain R" ur de distingerade försvarsstyrkorna var så modig att han riskerade liv och lem för att kliva fram och sätta två kulor i huvudet på kombattanten, och tömde för säkerhets skull sitt magasin i henne på sin väg tillbaka. Helt rationellt delade han ut ordern att alla som rörde sig i området, inklusive treåriga kombattanter, skulle dödas av de förnäma försvarsstyrkorna. Den kommunistiska tidningen The Guardian skrev följande propagandastycke:

The army's original account of the killing said that the soldiers only identified Iman as a child after she was first shot. But the tape shows that they were aware just how young the small, slight girl was before any shots were fired.

Någon (förmodligen en terroristkramande kommunist) hade mage att åtala "Captain R", som om han skulle ha begått ett brott! Han åtalades dock inte för mord eller dråp eller vållande till annans död eller något annat löjeväckande, utan för "olagligt användande av vapen". Lyckligtvis åtalades ingen annan soldat som var inblandad i incidenten, då de handlade under antagandet att hon var terrorist. Skönt att veta att "Captain R" hade stöd från det progressiva partiet Likud, vars ledamot i Knesset förordade att han skulle belönas med medalj för sin ärorika kamp mot terrorismen. Det israeliska rättssystemet triumferade dock och friade "Captain R" från anklagelserna och tilldelade honom ett skadestånd på 80,000 NIS, eller ungefär 140,000 kronor.

Så det känns tryggt att veta att ett prejudikat är etablerat, och att de praktfulla försvarsstyrkorna riskfritt kan fortsätta döda illvilliga kombattanter i trettonårsåldern eller yngre. Har de riktig tur kan de till och med få en riklig ekonomisk belöning för sitt heroiska agerande. Länge leve de ståtliga försvarsstyrkorna!


PS. Den kommunistiska tidningen The Guardian har i uppenbart propagandasyfte mage att publicera en utskrift av radiokommunikationen då kombattanten sköts ihjäl:

From the watchtower "It's a little girl. She's running defensively eastward." "Are we talking about a girl under the age of 10?" "A girl about 10, she's behind the embankment, scared to death." "I think that one of the positions took her out." "I and another soldier ... are going in a little nearer, forward, to confirm the kill ... Receive a situation report. We fired and killed her ... I also confirmed the kill. Over."

From the operations room "Are we talking about a girl under the age of 10?"

Watchtower "A girl about 10, she's behind the embankment, scared to death."

A few minutes later, Iman is shot from one of the army posts

Watchtower "I think that one of the positions took her out."

Captain R "I and another soldier ... are going in a little nearer, forward, to confirm the kill ... Receive a situation report. We fired and killed her ... I also confirmed the kill. Over."

Capt R then "clarifies" why he killed Iman

"This is commander. Anything that's mobile, that moves in the zone, even if it's a three-year-old, needs to be killed. Over."

Läs även Esbati

Andra bloggar om: palestina, israel, idf, media, propaganda, terrorism

الكتاب الأبيض

Rubriken betyder Den vita boken och är titeln på en bok angående Palestina-Israel konflikten, skriven av revolutionens ledare i Libyen (att kalla honom för "Libyens ledare" är formellt fel, men det får bli ämnet för en annan bloggpost) Mo'ammar al-Qadhafi (att transkribera hans arabiska namn - معمر القذافي - är hopplöst... )

Den är mer en pamflett än en bok, och är läsvärd. Den är mest känd för att han tar avstånd ifrån tanken på en tvåstatslösning av en rad anledningar. Han framför istället en tanke om ett, med Libanon som förlaga, enat Palestina-Israel, under det symboliska namnet Isratine, där befolkningarna genom ömsesidigt beroende integreras med varandra. Han pekar på att runt en miljon palestinier redan lever i Israel där de till viss del har integrerats. Givetvis så ska de palestinska flyktingarna få återvända hem till de ställen där de bodde innan den sionistiska etniska rensningen.

Rent geografiskt är tvåstatslösningen en katastrof. Hur ska en livskraftig palestinsk stat kunna upprättas om de har ett splittrat territorium uppdelat i bantustanstater efter Sydafrikansk apartheidmodell? Jag är övertygad om att tvåstatslösningen är orealistisk och ser en enhetlig stat som enda alternativ. Redan idag så är det, om än inte de jure, en enstatslösning vi ser, där en minoritetsgrupp förtrycker en majoritet av befolkningen. Palestinas suveränitet, såväl inre som yttre, är obefintlig. En formell enstatslösning skulle innebära enorma eftergifter från palestiniernas sida; ett folk som har sett deras land bli stulet till omvärldens applåder. Det är tveksamt att de skulle gå med på en sådan lösning. Skulle man själv acceptera det om man såg sitt eget land invaderas och ockuperas efter en kampanj av etnisk rensning?

Vad som dock är uppenbart är att sionisterna aldrig skulle gå med på en sådan plan. Genom att låta palestinierna få återvända hem så skulle den "judiska karaktären" av staten gå förlorad, eftersom palestinierna skulle bli en majoritetsgrupp. Att den israeliska armén skulle kunna fortsätta sitt förtryck och massmord av palestinier om den befolkningsgruppen skulle utgöra en majoritet är minst sagt osannolikt.


Läs Den vita boken


Andra bloggar om: palestina, libyen, palestina, mellanöstern, politik, muammar khadaffi, muammar qadhafi

Moderaterna till salu

TV4 har granskat moderaternas årsredovisning och har hittat att "hemliga bidragsgivare skänkte 30 176 000 kronor till moderaterna i fjol – nära tre gånger så mycket som den förra valrörelsen". Moderaterna har själva beskrivit bidragen som väldigt viktiga, dels sett över en längre period då medlemsavgifterna har minskat samtidigt som de privata bidragen har ökat kraftigt sedan 2000, men också sett i relation till partiets framgångar i det senaste valet:

Utan de pengarna förra året så hade vår valrörelse blivit mycket mer begränsad, säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Vi hade inte haft råd att annonsera och vi hade inte kunnat driva en valrörelse med samma kraft.

Den viktigaste bidragsgivaren är det hemliga Sällskapet Tornet, som TV4 har skrivit om tidigare i maj. Som tack för sitt finansiella stöd till partiet bjuds företrädare för sällskapet - vars medlemslista alltså är hemlig - in till möten med ledande företrädare för moderaterna, bland annat partiledaren Fredrik Reinfeldt och partiledningen.

TV4 intervjuar moderaternas partisekreterare Per Schlingmann som försöker schlingra sig ur frågorna med följande ordväxling:

Hur ska väljarna veta att de som skänker stora pengar till er inte har intresse av att ni ska driva deras frågor?
- Vår policy är att man inte kan villkora sitt stöd.
Men det är ju omöjligt att kontrollera när ni inte säger vilka som skänker pengar?
- Det är också så att man som väljare har rätt till sin valhemlighet.

Okej, så vi ska alltså köpa att ett sällskap med hemliga medlemmar frivilligt skänker bort 30 miljoner utan att förvänta sig något i gengäld? Schlingmann säger (något skrattretande): i Aftonbladet:

Man kan inte påverka politiska beslut genom att ge pengar

Men vad bra! Då kan vi ju slippa den där ständiga borgerliga litanian om hur LO sponsrar socialdemokraterna! Pengar kan ju inte påverka politiken ändå. Eller? Nädå, givetvis så drar Schlingmann fram det gamla borgerliga esset ur rockärmen i samma intervju:

All kritik om att väljarna borde få veta varifrån pengarna kommer viftar han bort.
– Socialdemokraterna får ju omfattande stöd från fackföreningsrörelsen, säger han.

Schlingmann missar ju en hyggligt viktig grej: till skillnad från moderaterna och dess hemliga brödraskap (det låter ju onekligen spännande) redovisar både LO och socialdemokraterna öppet hur mycket LO bidrar med varje år, 6 miljoner kronor per år, vilket motsvarar ungefär en femma per medlem. Socialdemokraterna skriver på sin hemsida:

Sedan gammalt finns det stark kritik från de borgerliga mot LO:s stöd till socialdemokraterna. Detta stöd redovisas öppet och uppgår för närvarande till ca 6 kronor per medlem och år. Hur stort stöd som Svenskt näringsliv ger till de olika borgerliga partierna redovisas dock inte. Vi vet dock att flera hundra miljoner kronor har använts och fortfarande används av svenskt näringsliv för att åstadkomma ett regeringsskifte. Exempel på detta är

• Svenskt Näringsliv (med branschorganisationer) finansierar Institutet mot mutor, Ratio och Handelns Utredningsinstitut.
• Svenskt Näringsliv stödde Timbro med 320 miljoner 2003. Pengar som fortfarande arbetar.
• Näringslivets fond finansierade fram till sin upplösning 2003 ”Den Nya Välfärden”.

Sedan finns det också, sedan personvalet infördes, finansiering av enskilda ledamöters kampanjer för att bli valda. Även där har vi socialdemokrater största möjliga öppenhet som regel. De flesta nominerande organisationer (socialdemokratiska arbetarekommuner och partidistrikt) har regler som gör att bidrag till enskilda måste redovisas till den berörda organisationen. I en del fall är det inte ens möjligt att ta mot enskilda bidrag.

Frågan är vad moderaterna har att dölja eftersom de inte kör med öppna kort. Det brukar ju annars så populärt heta att den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta.


SVD, SVD Brännpunkt, DN, Dina Pengar,

Andra bloggar om: moderaterna, politik, ekonomi, per schlingmann, tv4, media, regeringen, alliansen

Raketregn

Jag läser i den brittiska tidningen The Guardian om att en israelisk 35-årig kvinna har dött efter att en Qassam-raket träffat hennes bil. Givetvis upprörda röster från israelkramande bloggar som talar om "raketregn", ett ord som även blivit väldigt populärt i diverse media. Det är givetvis inte första gången som ovan nämnda sionistblogg har talat om raketregnet, som även har beskrivits som raketterror, och han är i sällskap med sina vapendragare på den superobjektiva nyhetskritiska sidan TT-kritik.

Men hur ser det ut i verkligheten, bortom slagorden? I artikeln från The Guardian läser man:

The 35-year old woman became the 11th Israeli to be killed by a rocket fired from Gaza into Israel in the past three years. The rocket attacks continued despite six days of Israeli reprisals in which more than 50 Palestinians have been killed.

Låt mig förstå saken rätt: 11 israeler har dött de senaste tre åren, medan fler än femtio palestinier har dödats de senaste sex dagarna? Och fortfarande är det palestinierna som beskrivs som terrorister? Jag är ledsen, men det här är utanför all rimlig proportion.

I bland annat DN så beskrivs det som att "militanta grupper fortsätter ösa primitiva Qassamraketer över gränsen". Ordvalen är intressanta, eftersom bilden som målas upp av palestinierna - som "öser" in "primitiva" raketer - omedelbart tolkas som att de dödar urskillningslös. Som vår sionistbloggare skriver: "Raketterrorn slår blint." Och elva personer, vilket enligt mig är elva personer för mycket, har alltså dött på det sättet de senaste tre åren.

Men samtidigt så har alltså mer än femtio palestinier dödats de senaste sex dagarna! Och då frågar man sig följande: "öser" den israeliska armén in "primitiva" raketer i Palestina och dödar urskillningslöst även de? Eller är det så att de med sina högteknologiska vapen medvetet har dödat fler än femtio personer de senaste sex dagarna, vilket befäster bilden av dem som en hänsynslös och aggressiv ockupationsmakt? Vilken bild passar bäst?


Andra bloggar om: palestina, israel, fascism, qassamraketer, media

Mauricio Pajas rasar

Mauricio Rojas rasar idag på DN Debatt över skolans läroböcker som han, i en Timbrorapport (redan där bör en kasse varningsklockor ringa), anser är full av "vänsterpropaganda" som "indoktrinerar" svenska skolbarn.

När skrattet väl har lagt sig så väcks en stilla undran över hur Rojas, som i sin artikel gladeligen hänvisar till allehanda vetenskapliga studier, har lyckats bli docent själv om han har missat en sådan uppenbar sak: All litteratur är skriven ur ett perspektiv.

Alla författare har en utgångspunkt och synpunkt som de förhåller sig till, måhända implicit eller omedvetet, men vad man än skriver så kommer det ur ett perspektiv. Det rådande, eller hegemoniska perspektivet om man så vill (just nu) är det liberala (som Rojas företräder). Det rådande perspektivet har fördelen att det ses som "neutralt", medan andra perspektiv ses som just "perspektiv".

För alla som har läst samhällsvetenskapliga ämnen, som exempelvis ekonomi eller statskunskap, är detta väldigt tydligt, då kurslitteraturen oftast delas upp i "vanlig" litteratur (dvs. de med företrädelsevis liberalt perspektiv, och därmed betraktas som "neutrala") och böcker som ger "perspektiv" på den "neutrala" kurslitteraturen, exempelvis feministisk eller marxistisk litteratur, för att bara nämna några exempel.

Istället för att ropa på neutralt läromedel, som alltså inte finns, så borde man uppmana eleverna till kritiskt tänkande. Det vill säga, den typen av tänkande som Mauricio Pajas och hans kumpaner på Timbro inte ägnar sig åt.

Vill man tala om indoktrinering i skolan så kan jag rekommendera Rojas att läsa exempelvis nationalekonomi, ett ämne som går ut på att fostra goda små liberaler som inte tänker för mycket utanför ramarna, utan håller sig till de av liberalerna uppsatta spelreglerna.






Andra bloggar om: timbro, skolan, mauricio rojas, dn debatt, dn, politik, sverige

Juxtaposition - ett exempel

Senator James Inhofe (R-OK) i augusti 2002:

Our intelligence system has said that we know that Saddam Hussein has weapons of mass destruction — I believe including nuclear. There’s not one person on this panel who would tell you unequivocally that he doesn’t have the missile means now, or is nearly getting the missile means to deliver a weapon of mass destruction. And I for one am not willing to wait for that to happen.

Senator James Inhofe (R-OK) i maj 2007:

Inhofe, speaking to the press before Cheney’s arrival, lambasted Democrats for Thursday’s Senate vote to begin withdrawal from Iraq by Oct. 1 and the press for "mischaracterizing" the reasons for U.S. involvement.

"The whole idea of weapons of mass destruction was never the issue, yet they keep trying to bring this up," Inhofe said. […]

Pressed for an explanation, Inhofe said weapons of mass destruction were "incidental" to the decision to invade Iraq.

"The media made that the issue because they knew Saddam Hussein had used weapons of mass destruction."

När inget annat funkar, skyll på media. Låt oss aldrig glömma vad USA angav som skäl för sitt krig mot Irak som har tagit över en halv miljon irakiska liv. Massförstörelsevapen. Som inte fanns.

Från Think Progress

Missa inte den här samlingen citat från dokumentären Uncovered: The War on Iraq


Andra bloggar om: irak, usa, propaganda, media

100 filmer, 100 citat, 100 nummer

Otroligt imponerande. Någon har uppenbarligen mycket fritid. Missa inte att kolla in texten i slutet.





Andra bloggar om: humor, film

Vänstervridna media

Ordfront dissekerar den alltför populära vanföreställningen att media skulle vara vänstervriden. Det här är absolut nödvändig läsning.


Andra bloggar om: media, politik, ordfront, per bill, anna sjödin, fredrik reinfeldt, anders borg, cecilia stegö-chilo, maria borelius, moderaterna, skandal, hegemoni

Hela havet stormar?

Hur många riksdagsledamöter kommer att tvångsförflyttas?







Andra bloggar om: politik, humor, alliansen, lars leijonborg, jan björklund, mobbning, media, aftonbladet, expressen