Ljuger moderaternas partisekreterare?

Tidningen Resumé avslöjar idag en hemlig mediefond med tillgångar på mellan 80-100 miljoner kronor, med stark anknytning till moderaterna.

Stiftelsen Fria Media är en väl dold maktfaktor som stödjer publicistisk verksamhet med hjärtat nära moderaterna. Dessutom ger man bidrag direkt till moderaterna. [...]

Att man stödjer moderaterna synliggörs både av styrelsens sammansättning där flera tunga moderater har poster samt av paragraf 9 i stadgarna: "Om stiftelsen upplöses skall kvarvarande medel tillfalla moderata samlingspartiet i Jönköpings län. För att användas för samma ändamål som stiftelsen sökt fullfölja". [...]

Resumé har sökt Svenotto Littorin för en kommentar men han hänvisar frågor om stiftelsen till Per Schlingmann. Littorin säger att han inte sitter kvar i stiftelsens styrelse. Moderaternas partisekretare Per Schlingmann bekräftar att man tar emot bidrag från Fria Media. 2006 uppgick det 820 050 kronor. Per Schlingmann har i övrigt ingen möjlighet att svara på några fler frågor.

Jag reagerar främst på vad stiftelsens "överhuvud" Jarl Mared säger i en intervju då han tillfrågas om stiftelsens bidrag till moderaterna:

Ställer ni krav på partierna?
– Ja. Det ska vara till särskilda projekt och redovisas för oss.

Som till exempel?
– Bland annat när tokigheterna kring sändningstillstånden för kommersiell radio uppmärksammades. Man får ju bara sända åtta minuter reklam per klocktimme. Lagstiftningen är inte modern.

Vad har de gjort?
– Det finns inget allmänintresse vad de har gjort med pengarna. Men bland annat har de gått till kursverksamhet för politiker.

Hans uttalande är uppseendeväckande om man ställer det i relation till vad moderaternas partisekreterare Per Schlingmann sade tidigare i en intervju med TV4, som handlade om att hemliga bidragsgivare hade skänkt över 30 miljoner till moderaterna förra året:

Hur ska väljarna veta att de som skänker stora pengar till er inte har intresse av att ni ska driva deras frågor?
- Vår policy är att man inte kan villkora sitt stöd.

Men det är ju omöjligt att kontrollera när ni inte säger vilka som skänker pengar?
- Det är också så att man som väljare har rätt till sin valhemlighet.

Här har vi alltså två olika versioner. Ljög moderaternas partisekreterare i sin förra intervju? Bidragsgivaren säger uttryckligen att man ställer krav på partierna då man ger dem pengar, vilket är rätt logiskt: man ger väl knappast bort stora summor utan att förvänta sig någonting i gengäld. Men moderaterna säger å andra sidan att bidragsgivarna inte kan villkora sina bidrag, och påstår löjeväckande nog att "man kan inte påverka politiska beslut genom att ge pengar".

Det är dags för öppen redovisning för moderaterna. Vad har de att dölja?


Andra bloggar om: moderaterna, alliansen, korruption, regeringen, bidrag, politik, ekonomi, resume, per schlingmann

Intelligent bostadspolitik, verkligen

Dina Pengar skriver idag att regeringen vill göra det lättare för ungdomar att köpa lägenheter genom att utfärda statliga lånegarantier, det vill säga att statliga bostadskreditnämnden ska ställa ut krediten åt bankerna. Tanken är att människor som idag har svårt att få lån, då de exempelvis saknar fast jobb eller har betalningsanmärkningar, ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden. Man menar att förslaget främst kommer att gynna ungdomar och invandrare. Finansminister Mats Odell säger till Dina Pengar:

Framför allt kommer ungdomar och nyanlända svenskar att tjäna på det här. Nu är det många som inte kan köpa sin lägenhet när den omvandlas till bostadsrätt.

Förslaget är fullkomligt galet. Att öka skuldsättningen i det här läget är knappast rätt väg att gå i det här läget där priserna är rekordhöga och räntan på uppgång. En uppenbar risk med lånegarantierna är att bankerna blir alltför frikostiga med att pytsa ut lån till folk; de vet ju om att de har staten som täcker rygg på dem om låntagarna inte kan betala tillbaka.

Redan för ett par år sedan skrek jag till mina vänner som har tagit bostadslån att binda räntan på så lång tid som möjligt när den var och nosade runt 1,5 procent utan att de lyssnade. Jag vet inte om de var påverkade av vad deras "rådgivare" på banken sade, men de verkade tro att räntan kunde sjunka ännu mer, eller åtminstone behållas på den låga nivån under en längre period. Hur som helst så hade de uppenbara glädjekalkyler och jag undrar hur många andra som inte har planerat för en reporänta på 4 procent och över. Hur många kommer sitta i skiten när räntan stiger? Jag skriver med avsikt när, för i mina ögon råder det ingen tvekan om att den här regeringens oansvariga finanspolitik kommer leda till ganska ordentliga räntehöjningar i framtiden.

Att inte komma in på bostadsmarknaden är ett väldigt stort problem. Jag har gott om vänner som har suttit och sitter i sitsen att de tvingas hoppa runt mellan andrahandslägenheter. Men lösningen heter inte ökad utlåning. Lösningen är en radikal satsning på byggande av hyresrätter. Eftersom privata bostadsbolag inte verkar ha något större intresse av att bygga hyresrätter, då de förmodligen tjänar mer pengar på bostadsrätter, så skulle jag även vilja se en satsning på ett bostadsbolag i statlig regi som enbart bygger hyresrätter, med ordentligt finansiellt stöd från staten. Det här är naturligtvis inte någonting som kommer genomföras av en borgerlig eller socialdemokratisk (undrar om de egentligen inte borde kallas för borgerliga) regering, men man måste ha ett mål.

För övrigt är det intressant att Odell, och övriga borgeliga politiker, betonar utförsäljningen av hyresrätter, där man givetvis lägger fokus på valfrihet och tanken om att man bryr sig mer om någonting när man äger det. Det är är fina ord och ingenting annat än spel för gallerierna. Den enkla anledningen till att man prånglar ut hyresrätterna i framförallt miljonprogrammen beror på att de har uppnått en ålder då de står inför att massivt renoveringsbehov, bland annat i form av stambyten. Om de fortfarande ägs offentligt så är det den offentliga sektorn som får bekosta stambytena. Om de säljs ut och ägs privat av de tidigare hyresgästerna, vilka tror du får bekosta renoveringarna då? Det finns stora pengar att tjäna på att sälja ut lägenheterna i tid, och det drabbar som vanligt den enskilde konsumenten. Läs gärna artikeln Lägenheter till utförsäljning på väg vittra sönder i DN.

Grafik från DN

Andra bloggar om: bostäder, bostad, bostadsrätter, hyresrätter, miljonprogrammet, politik, ekonomi, riksbanken, ränta

Svågerpolitik och vänskapskorruption

Vi minns väl de borgerligas kritik mot socialdemokraternas utnämningspolitik, som de menade var nästintill korrupt. En av de starkaste kritikerna var folkpartisten Tobias Krantz som liknade Sverige vid en enpartistat och kallade utnämningarna för vänskapskorruption och svågerpolitik i interpellationer i Riksdagen. Krantz gick så långt att han KU-anmälde Göran Persson för att, som det borgerliga propagandaorganet Dagens Nyheter uttrycker det, "statsminister Göran Perssons regering har fixat nytt toppjobb åt en av statsminister Perssons närmaste vänner". Mannen ifråga var Claes Ljungh, före detta statssekreterare vid finansdepartementet. För lite mindre än ett år sedan, alltså innan valet, sade Krant i Riksdagen:

Det är dags att vi får en ny utnämningspolitik i det här landet. Det handlar inte om att det röda laget ska ersättas av det blå laget – som jag tror att statsministern sade i en intervju. Det handlar om att vi ska få en ny process och en ny öppenhet som leder till att man motar Olle i grind och motar frestelser som finns för en regering, oavsett partifärg, att ägna sig åt vänskapskorruption och svågerpolitik. Det handlar om en helt ny och öppen process.

Men Krantz var naturligtvis inte ensam. Även Expressens bittra, gamla främlingsfientliga kolumnist Ulf Nilson rasade över "enpartistatens" utnämningspolitik som han beskriver som "partinepotism". Exemplen kan göras långt fler, men jag tror att bilden är rätt tydlig.

Så vad hände efter valet? Moderaten och friherren Carl Cederschiöld utsågs av regeringen till att vara"den person som ska försöka ena regionen om en trafiklösning". Moderaten Per Unckel utsågs till landshövding i Stockholm. Jonas Hafström, tidigare nära medarbetare till utrikesminister Carl Bildt, utsågs av regeringen till ambassadör i Washington, trots att tjänsten inte utlysts, vilket, med all rätt, upprörde ledarsidan på Svenska Dagbladet. Johanna Graf, socialdemokratiskt oppositionsråd i Solna, skriver bra om detta på sin blogg.

Och idag meddelar Expressen att finansminister Anders Borg har nominerat Jens Henriksson till "en topptjänst i Internationella Valutafonden", närmare bestämt exekutivdirektör vid den nordisk-baltiska valkretsen. Henriksson är före detta statssekreterare vid Finansdepartementet, men mer uppseendeväckande är hans nära band till finansminister Anders Borg, som säger till tidningen:

Vi har pluggat ihop, så han är en god vän. Han är gudfar till en av mina döttrar.

Likheterna med Göran Perssons utnämning av Claes Ljungh är slående. I båda fallen handlar det om nära vänner till ministrarna, och båda fallen är de gamla statssekreterare.

Tobias Krantz, som intervjuas i Expressen, har en mer försiktig hållning i den här frågan, trots att han kanske har varit den starkaste kritikern av socialdemokraternas utnämningspolitik, och trots att han KU-anmälde Perssons utnämning av Ljungh. Han säger:

Jag känner inte till de exakta omständigheterna i det här fallet. Det kan ju vara en helt schysst utnämning.

Okej, men visste Krantz "de exakta omständigheterna" när Persson utnämnde Ljungh? Varför KU-anmälde ha i så fall den ena utnämningen men inte den ena? Det handlar väl inte om partifärg? Det luktar hyckleri lång väg.



Andra bloggar om: alliansen, svågerpolitik, vänskapskorruption, moderaterna, folkpartiet, socialdemokraterna, tobias krantz, anders borg, göran persson, utnämningspolitik, utnämningar, politik, carl cederschiöld, per unckel

الكتاب الأبيض

Rubriken betyder Den vita boken och är titeln på en bok angående Palestina-Israel konflikten, skriven av revolutionens ledare i Libyen (att kalla honom för "Libyens ledare" är formellt fel, men det får bli ämnet för en annan bloggpost) Mo'ammar al-Qadhafi (att transkribera hans arabiska namn - معمر القذافي - är hopplöst... )

Den är mer en pamflett än en bok, och är läsvärd. Den är mest känd för att han tar avstånd ifrån tanken på en tvåstatslösning av en rad anledningar. Han framför istället en tanke om ett, med Libanon som förlaga, enat Palestina-Israel, under det symboliska namnet Isratine, där befolkningarna genom ömsesidigt beroende integreras med varandra. Han pekar på att runt en miljon palestinier redan lever i Israel där de till viss del har integrerats. Givetvis så ska de palestinska flyktingarna få återvända hem till de ställen där de bodde innan den sionistiska etniska rensningen.

Rent geografiskt är tvåstatslösningen en katastrof. Hur ska en livskraftig palestinsk stat kunna upprättas om de har ett splittrat territorium uppdelat i bantustanstater efter Sydafrikansk apartheidmodell? Jag är övertygad om att tvåstatslösningen är orealistisk och ser en enhetlig stat som enda alternativ. Redan idag så är det, om än inte de jure, en enstatslösning vi ser, där en minoritetsgrupp förtrycker en majoritet av befolkningen. Palestinas suveränitet, såväl inre som yttre, är obefintlig. En formell enstatslösning skulle innebära enorma eftergifter från palestiniernas sida; ett folk som har sett deras land bli stulet till omvärldens applåder. Det är tveksamt att de skulle gå med på en sådan lösning. Skulle man själv acceptera det om man såg sitt eget land invaderas och ockuperas efter en kampanj av etnisk rensning?

Vad som dock är uppenbart är att sionisterna aldrig skulle gå med på en sådan plan. Genom att låta palestinierna få återvända hem så skulle den "judiska karaktären" av staten gå förlorad, eftersom palestinierna skulle bli en majoritetsgrupp. Att den israeliska armén skulle kunna fortsätta sitt förtryck och massmord av palestinier om den befolkningsgruppen skulle utgöra en majoritet är minst sagt osannolikt.


Läs Den vita boken


Andra bloggar om: palestina, libyen, palestina, mellanöstern, politik, muammar khadaffi, muammar qadhafi

Mauricio Pajas rasar

Mauricio Rojas rasar idag på DN Debatt över skolans läroböcker som han, i en Timbrorapport (redan där bör en kasse varningsklockor ringa), anser är full av "vänsterpropaganda" som "indoktrinerar" svenska skolbarn.

När skrattet väl har lagt sig så väcks en stilla undran över hur Rojas, som i sin artikel gladeligen hänvisar till allehanda vetenskapliga studier, har lyckats bli docent själv om han har missat en sådan uppenbar sak: All litteratur är skriven ur ett perspektiv.

Alla författare har en utgångspunkt och synpunkt som de förhåller sig till, måhända implicit eller omedvetet, men vad man än skriver så kommer det ur ett perspektiv. Det rådande, eller hegemoniska perspektivet om man så vill (just nu) är det liberala (som Rojas företräder). Det rådande perspektivet har fördelen att det ses som "neutralt", medan andra perspektiv ses som just "perspektiv".

För alla som har läst samhällsvetenskapliga ämnen, som exempelvis ekonomi eller statskunskap, är detta väldigt tydligt, då kurslitteraturen oftast delas upp i "vanlig" litteratur (dvs. de med företrädelsevis liberalt perspektiv, och därmed betraktas som "neutrala") och böcker som ger "perspektiv" på den "neutrala" kurslitteraturen, exempelvis feministisk eller marxistisk litteratur, för att bara nämna några exempel.

Istället för att ropa på neutralt läromedel, som alltså inte finns, så borde man uppmana eleverna till kritiskt tänkande. Det vill säga, den typen av tänkande som Mauricio Pajas och hans kumpaner på Timbro inte ägnar sig åt.

Vill man tala om indoktrinering i skolan så kan jag rekommendera Rojas att läsa exempelvis nationalekonomi, ett ämne som går ut på att fostra goda små liberaler som inte tänker för mycket utanför ramarna, utan håller sig till de av liberalerna uppsatta spelreglerna.






Andra bloggar om: timbro, skolan, mauricio rojas, dn debatt, dn, politik, sverige

Vänstervridna media

Ordfront dissekerar den alltför populära vanföreställningen att media skulle vara vänstervriden. Det här är absolut nödvändig läsning.


Andra bloggar om: media, politik, ordfront, per bill, anna sjödin, fredrik reinfeldt, anders borg, cecilia stegö-chilo, maria borelius, moderaterna, skandal, hegemoni

Hela havet stormar?

Hur många riksdagsledamöter kommer att tvångsförflyttas?







Andra bloggar om: politik, humor, alliansen, lars leijonborg, jan björklund, mobbning, media, aftonbladet, expressen

Röstfiske

DN skriver idag att borgerliga politiker, moderaterna och folkpartiet, ställer upp i tv-debatter med främlingsfientliga sverigedemokraterna. Risken med att göra det är naturligtvis att debatten kommer att föras på Sverigedemokraternas villkor, där deras problemställning (som vanligt så är det invandrare som är själva problemet) kommer hamna i fokus.

Socialdemokraterna ska ha tackat nej till att medverka i debatterna, trots att Mona Sahlin sade i sitt installationstal att det var nödvändigt att ta debatten med sverigedemokraterna, men det är inte omöjligt att heller de kommer att välja att debattera efter att de borgerliga har öppnat dammluckorna. Vänsterpartiet är jag osäker på om de ens tillfrågats, men det är heller inte av intresse för dem att debattera med sverigedemokraterna. Det är däremot signifikant att det är just de borgerliga partierna som debatterar med de främlingsfientliga sverigedemokraterna.

Partierna behöver bara profilera sig mot de partier som de står ideologiskt närmast, och därmed kan vinna eller förlora röster till/från (se bara sverigedmeokraternas opinionsmässiga framgångar den senaste tiden). Därför debatterar bara socialdemokraterna och moderaterna med varandra. Och därför är det de borgerliga partierna i form av folkpartiet och moderaterna som debatterar mot sverigedemokraterna.


Andra bloggar om: sverigedemokraterna, moderaterna, folkpartiet, socialdemokraterna, vänsterpartiet, politik, främlingsfientlighet

Softball

Det finns ett amerikanskt uttryck för den typ av ytliga frågor som ställs av lismande journalister som är rädda för att stöta sig med makthavare, softball questions. Uttrycket växte i popularitet efter upptakten till Irakkriget, där medierna lydigt följde Bushadministrationen och inte ville eller vågade ställa de tuffa frågorna, vilket vore naturligt i en demokrati.

Fenomenet har spridit sig vidare till Sverige, och ett lysande exempel på den nya inställsamma journalistiken är Cecilia Hagens intervju i Expressen med Carl Bildt. Förutom att Hagen tycks vara på gränsen till inkompetent (Sovjet, någon?) så är hennes intervju med vår utrikesminister/oljebaron ett mästerstycke i Damernas Värld journalistik.

Bildts engagemang i Lundin Petroleum och dess inblandning i folkmordet i Sudan avhandlas på två frågor, och följdfrågor lyser med sin frånvaro; man sväljer med hull och hår Bildts egen version. Detsamma gäller Bildts engagemang i Vostok Nafta med efterföljande debacle om hans optioners vara eller icke vara, där Bildt skulle ha "glidit på sanningen" (borgerlig medias nyspråk för att en alliansminister har ljugit) om förutsättningarna för hans ersättning. Om detta ifrågasätts ingenting i artikeln.

Efter de ack så djupdykande frågorna från Hagen viker hon av på ett nytt spår i intervjun med orden: Det var skönt att höra. Nu till väsentligheterna.

Vilka frågor är då väsentliga för Hagen? Då frågor om att vår utrikesminister har ljugit om sin ersättning, hans eventuella jäv vad gäller utrikes relationer med Ryssland angående dragningen av Östersjökabeln, samt hans engagemang i Lundin Petroleum, som av människorättsorganistionerna Christian Aid och Human Rights Watch klandrats för dess inblandning i Sudan, uppenbarligen inte är "väsentliga" för Hagen så är det intressant att få veta vilka frågor som tycks vara det. Här är ett axplock:

Carl Bildt, du är småbarnsförälder. Hur har du det med det så kallade livspusslet?

Fredrik Reinfeldt har frikostigt delat med sig av receptet på sin korvgryta. Nu har du din chans. Vad brukar du servera familjen?

Fast har ni någonsin något vardagsliv hemma hos dig? Lyckas du upprätthålla någon sorts papparoll?

Granskande journalistik, indeed...

Hagens avrundning, efter att hon listat Bildts sex favoritförfattare, säger det mesta om hur journalistkåren idag sitter i makthavarnas knä:

Den halvtimme jag fått mig tilldelad att samspråka under kristallkronan i det magnifika tjänsterummet i Arvfurstens palats blev till en timme. Utrikesministern var oavbrutet charmerande. Sådant kan göra vilken journalist som helst nervös.

Nej, Hagen. Sådant skall definitivt inte göra vilken journalist som helst nervös. Det är vi läsare som skall kännas väldigt nervösa för hur en journalist vid en av Sveriges största tidningar kan visa exempel på en sådan undfallenhet.



Andra bloggar om: alliansen, carl bildt, cecilia hagen, expressen, journalistik, lundin oil, lundin petroleum, media, moderaterna, mänskliga rättigheter, politik, ryssland, sudan, vostok nafta