Svågerpolitik och vänskapskorruption

Vi minns väl de borgerligas kritik mot socialdemokraternas utnämningspolitik, som de menade var nästintill korrupt. En av de starkaste kritikerna var folkpartisten Tobias Krantz som liknade Sverige vid en enpartistat och kallade utnämningarna för vänskapskorruption och svågerpolitik i interpellationer i Riksdagen. Krantz gick så långt att han KU-anmälde Göran Persson för att, som det borgerliga propagandaorganet Dagens Nyheter uttrycker det, "statsminister Göran Perssons regering har fixat nytt toppjobb åt en av statsminister Perssons närmaste vänner". Mannen ifråga var Claes Ljungh, före detta statssekreterare vid finansdepartementet. För lite mindre än ett år sedan, alltså innan valet, sade Krant i Riksdagen:

Det är dags att vi får en ny utnämningspolitik i det här landet. Det handlar inte om att det röda laget ska ersättas av det blå laget – som jag tror att statsministern sade i en intervju. Det handlar om att vi ska få en ny process och en ny öppenhet som leder till att man motar Olle i grind och motar frestelser som finns för en regering, oavsett partifärg, att ägna sig åt vänskapskorruption och svågerpolitik. Det handlar om en helt ny och öppen process.

Men Krantz var naturligtvis inte ensam. Även Expressens bittra, gamla främlingsfientliga kolumnist Ulf Nilson rasade över "enpartistatens" utnämningspolitik som han beskriver som "partinepotism". Exemplen kan göras långt fler, men jag tror att bilden är rätt tydlig.

Så vad hände efter valet? Moderaten och friherren Carl Cederschiöld utsågs av regeringen till att vara"den person som ska försöka ena regionen om en trafiklösning". Moderaten Per Unckel utsågs till landshövding i Stockholm. Jonas Hafström, tidigare nära medarbetare till utrikesminister Carl Bildt, utsågs av regeringen till ambassadör i Washington, trots att tjänsten inte utlysts, vilket, med all rätt, upprörde ledarsidan på Svenska Dagbladet. Johanna Graf, socialdemokratiskt oppositionsråd i Solna, skriver bra om detta på sin blogg.

Och idag meddelar Expressen att finansminister Anders Borg har nominerat Jens Henriksson till "en topptjänst i Internationella Valutafonden", närmare bestämt exekutivdirektör vid den nordisk-baltiska valkretsen. Henriksson är före detta statssekreterare vid Finansdepartementet, men mer uppseendeväckande är hans nära band till finansminister Anders Borg, som säger till tidningen:

Vi har pluggat ihop, så han är en god vän. Han är gudfar till en av mina döttrar.

Likheterna med Göran Perssons utnämning av Claes Ljungh är slående. I båda fallen handlar det om nära vänner till ministrarna, och båda fallen är de gamla statssekreterare.

Tobias Krantz, som intervjuas i Expressen, har en mer försiktig hållning i den här frågan, trots att han kanske har varit den starkaste kritikern av socialdemokraternas utnämningspolitik, och trots att han KU-anmälde Perssons utnämning av Ljungh. Han säger:

Jag känner inte till de exakta omständigheterna i det här fallet. Det kan ju vara en helt schysst utnämning.

Okej, men visste Krantz "de exakta omständigheterna" när Persson utnämnde Ljungh? Varför KU-anmälde ha i så fall den ena utnämningen men inte den ena? Det handlar väl inte om partifärg? Det luktar hyckleri lång väg.



Andra bloggar om: alliansen, svågerpolitik, vänskapskorruption, moderaterna, folkpartiet, socialdemokraterna, tobias krantz, anders borg, göran persson, utnämningspolitik, utnämningar, politik, carl cederschiöld, per unckel