الكتاب الأبيض

Rubriken betyder Den vita boken och är titeln på en bok angående Palestina-Israel konflikten, skriven av revolutionens ledare i Libyen (att kalla honom för "Libyens ledare" är formellt fel, men det får bli ämnet för en annan bloggpost) Mo'ammar al-Qadhafi (att transkribera hans arabiska namn - معمر القذافي - är hopplöst... )

Den är mer en pamflett än en bok, och är läsvärd. Den är mest känd för att han tar avstånd ifrån tanken på en tvåstatslösning av en rad anledningar. Han framför istället en tanke om ett, med Libanon som förlaga, enat Palestina-Israel, under det symboliska namnet Isratine, där befolkningarna genom ömsesidigt beroende integreras med varandra. Han pekar på att runt en miljon palestinier redan lever i Israel där de till viss del har integrerats. Givetvis så ska de palestinska flyktingarna få återvända hem till de ställen där de bodde innan den sionistiska etniska rensningen.

Rent geografiskt är tvåstatslösningen en katastrof. Hur ska en livskraftig palestinsk stat kunna upprättas om de har ett splittrat territorium uppdelat i bantustanstater efter Sydafrikansk apartheidmodell? Jag är övertygad om att tvåstatslösningen är orealistisk och ser en enhetlig stat som enda alternativ. Redan idag så är det, om än inte de jure, en enstatslösning vi ser, där en minoritetsgrupp förtrycker en majoritet av befolkningen. Palestinas suveränitet, såväl inre som yttre, är obefintlig. En formell enstatslösning skulle innebära enorma eftergifter från palestiniernas sida; ett folk som har sett deras land bli stulet till omvärldens applåder. Det är tveksamt att de skulle gå med på en sådan lösning. Skulle man själv acceptera det om man såg sitt eget land invaderas och ockuperas efter en kampanj av etnisk rensning?

Vad som dock är uppenbart är att sionisterna aldrig skulle gå med på en sådan plan. Genom att låta palestinierna få återvända hem så skulle den "judiska karaktären" av staten gå förlorad, eftersom palestinierna skulle bli en majoritetsgrupp. Att den israeliska armén skulle kunna fortsätta sitt förtryck och massmord av palestinier om den befolkningsgruppen skulle utgöra en majoritet är minst sagt osannolikt.


Läs Den vita boken


Andra bloggar om: palestina, libyen, palestina, mellanöstern, politik, muammar khadaffi, muammar qadhafi

Moderaterna till salu

TV4 har granskat moderaternas årsredovisning och har hittat att "hemliga bidragsgivare skänkte 30 176 000 kronor till moderaterna i fjol – nära tre gånger så mycket som den förra valrörelsen". Moderaterna har själva beskrivit bidragen som väldigt viktiga, dels sett över en längre period då medlemsavgifterna har minskat samtidigt som de privata bidragen har ökat kraftigt sedan 2000, men också sett i relation till partiets framgångar i det senaste valet:

Utan de pengarna förra året så hade vår valrörelse blivit mycket mer begränsad, säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Vi hade inte haft råd att annonsera och vi hade inte kunnat driva en valrörelse med samma kraft.

Den viktigaste bidragsgivaren är det hemliga Sällskapet Tornet, som TV4 har skrivit om tidigare i maj. Som tack för sitt finansiella stöd till partiet bjuds företrädare för sällskapet - vars medlemslista alltså är hemlig - in till möten med ledande företrädare för moderaterna, bland annat partiledaren Fredrik Reinfeldt och partiledningen.

TV4 intervjuar moderaternas partisekreterare Per Schlingmann som försöker schlingra sig ur frågorna med följande ordväxling:

Hur ska väljarna veta att de som skänker stora pengar till er inte har intresse av att ni ska driva deras frågor?
- Vår policy är att man inte kan villkora sitt stöd.
Men det är ju omöjligt att kontrollera när ni inte säger vilka som skänker pengar?
- Det är också så att man som väljare har rätt till sin valhemlighet.

Okej, så vi ska alltså köpa att ett sällskap med hemliga medlemmar frivilligt skänker bort 30 miljoner utan att förvänta sig något i gengäld? Schlingmann säger (något skrattretande): i Aftonbladet:

Man kan inte påverka politiska beslut genom att ge pengar

Men vad bra! Då kan vi ju slippa den där ständiga borgerliga litanian om hur LO sponsrar socialdemokraterna! Pengar kan ju inte påverka politiken ändå. Eller? Nädå, givetvis så drar Schlingmann fram det gamla borgerliga esset ur rockärmen i samma intervju:

All kritik om att väljarna borde få veta varifrån pengarna kommer viftar han bort.
– Socialdemokraterna får ju omfattande stöd från fackföreningsrörelsen, säger han.

Schlingmann missar ju en hyggligt viktig grej: till skillnad från moderaterna och dess hemliga brödraskap (det låter ju onekligen spännande) redovisar både LO och socialdemokraterna öppet hur mycket LO bidrar med varje år, 6 miljoner kronor per år, vilket motsvarar ungefär en femma per medlem. Socialdemokraterna skriver på sin hemsida:

Sedan gammalt finns det stark kritik från de borgerliga mot LO:s stöd till socialdemokraterna. Detta stöd redovisas öppet och uppgår för närvarande till ca 6 kronor per medlem och år. Hur stort stöd som Svenskt näringsliv ger till de olika borgerliga partierna redovisas dock inte. Vi vet dock att flera hundra miljoner kronor har använts och fortfarande används av svenskt näringsliv för att åstadkomma ett regeringsskifte. Exempel på detta är

• Svenskt Näringsliv (med branschorganisationer) finansierar Institutet mot mutor, Ratio och Handelns Utredningsinstitut.
• Svenskt Näringsliv stödde Timbro med 320 miljoner 2003. Pengar som fortfarande arbetar.
• Näringslivets fond finansierade fram till sin upplösning 2003 ”Den Nya Välfärden”.

Sedan finns det också, sedan personvalet infördes, finansiering av enskilda ledamöters kampanjer för att bli valda. Även där har vi socialdemokrater största möjliga öppenhet som regel. De flesta nominerande organisationer (socialdemokratiska arbetarekommuner och partidistrikt) har regler som gör att bidrag till enskilda måste redovisas till den berörda organisationen. I en del fall är det inte ens möjligt att ta mot enskilda bidrag.

Frågan är vad moderaterna har att dölja eftersom de inte kör med öppna kort. Det brukar ju annars så populärt heta att den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta.


SVD, SVD Brännpunkt, DN, Dina Pengar,

Andra bloggar om: moderaterna, politik, ekonomi, per schlingmann, tv4, media, regeringen, alliansen

Raketregn

Jag läser i den brittiska tidningen The Guardian om att en israelisk 35-årig kvinna har dött efter att en Qassam-raket träffat hennes bil. Givetvis upprörda röster från israelkramande bloggar som talar om "raketregn", ett ord som även blivit väldigt populärt i diverse media. Det är givetvis inte första gången som ovan nämnda sionistblogg har talat om raketregnet, som även har beskrivits som raketterror, och han är i sällskap med sina vapendragare på den superobjektiva nyhetskritiska sidan TT-kritik.

Men hur ser det ut i verkligheten, bortom slagorden? I artikeln från The Guardian läser man:

The 35-year old woman became the 11th Israeli to be killed by a rocket fired from Gaza into Israel in the past three years. The rocket attacks continued despite six days of Israeli reprisals in which more than 50 Palestinians have been killed.

Låt mig förstå saken rätt: 11 israeler har dött de senaste tre åren, medan fler än femtio palestinier har dödats de senaste sex dagarna? Och fortfarande är det palestinierna som beskrivs som terrorister? Jag är ledsen, men det här är utanför all rimlig proportion.

I bland annat DN så beskrivs det som att "militanta grupper fortsätter ösa primitiva Qassamraketer över gränsen". Ordvalen är intressanta, eftersom bilden som målas upp av palestinierna - som "öser" in "primitiva" raketer - omedelbart tolkas som att de dödar urskillningslös. Som vår sionistbloggare skriver: "Raketterrorn slår blint." Och elva personer, vilket enligt mig är elva personer för mycket, har alltså dött på det sättet de senaste tre åren.

Men samtidigt så har alltså mer än femtio palestinier dödats de senaste sex dagarna! Och då frågar man sig följande: "öser" den israeliska armén in "primitiva" raketer i Palestina och dödar urskillningslöst även de? Eller är det så att de med sina högteknologiska vapen medvetet har dödat fler än femtio personer de senaste sex dagarna, vilket befäster bilden av dem som en hänsynslös och aggressiv ockupationsmakt? Vilken bild passar bäst?


Andra bloggar om: palestina, israel, fascism, qassamraketer, media

Mauricio Pajas rasar

Mauricio Rojas rasar idag på DN Debatt över skolans läroböcker som han, i en Timbrorapport (redan där bör en kasse varningsklockor ringa), anser är full av "vänsterpropaganda" som "indoktrinerar" svenska skolbarn.

När skrattet väl har lagt sig så väcks en stilla undran över hur Rojas, som i sin artikel gladeligen hänvisar till allehanda vetenskapliga studier, har lyckats bli docent själv om han har missat en sådan uppenbar sak: All litteratur är skriven ur ett perspektiv.

Alla författare har en utgångspunkt och synpunkt som de förhåller sig till, måhända implicit eller omedvetet, men vad man än skriver så kommer det ur ett perspektiv. Det rådande, eller hegemoniska perspektivet om man så vill (just nu) är det liberala (som Rojas företräder). Det rådande perspektivet har fördelen att det ses som "neutralt", medan andra perspektiv ses som just "perspektiv".

För alla som har läst samhällsvetenskapliga ämnen, som exempelvis ekonomi eller statskunskap, är detta väldigt tydligt, då kurslitteraturen oftast delas upp i "vanlig" litteratur (dvs. de med företrädelsevis liberalt perspektiv, och därmed betraktas som "neutrala") och böcker som ger "perspektiv" på den "neutrala" kurslitteraturen, exempelvis feministisk eller marxistisk litteratur, för att bara nämna några exempel.

Istället för att ropa på neutralt läromedel, som alltså inte finns, så borde man uppmana eleverna till kritiskt tänkande. Det vill säga, den typen av tänkande som Mauricio Pajas och hans kumpaner på Timbro inte ägnar sig åt.

Vill man tala om indoktrinering i skolan så kan jag rekommendera Rojas att läsa exempelvis nationalekonomi, ett ämne som går ut på att fostra goda små liberaler som inte tänker för mycket utanför ramarna, utan håller sig till de av liberalerna uppsatta spelreglerna.






Andra bloggar om: timbro, skolan, mauricio rojas, dn debatt, dn, politik, sverige

Juxtaposition - ett exempel

Senator James Inhofe (R-OK) i augusti 2002:

Our intelligence system has said that we know that Saddam Hussein has weapons of mass destruction — I believe including nuclear. There’s not one person on this panel who would tell you unequivocally that he doesn’t have the missile means now, or is nearly getting the missile means to deliver a weapon of mass destruction. And I for one am not willing to wait for that to happen.

Senator James Inhofe (R-OK) i maj 2007:

Inhofe, speaking to the press before Cheney’s arrival, lambasted Democrats for Thursday’s Senate vote to begin withdrawal from Iraq by Oct. 1 and the press for "mischaracterizing" the reasons for U.S. involvement.

"The whole idea of weapons of mass destruction was never the issue, yet they keep trying to bring this up," Inhofe said. […]

Pressed for an explanation, Inhofe said weapons of mass destruction were "incidental" to the decision to invade Iraq.

"The media made that the issue because they knew Saddam Hussein had used weapons of mass destruction."

När inget annat funkar, skyll på media. Låt oss aldrig glömma vad USA angav som skäl för sitt krig mot Irak som har tagit över en halv miljon irakiska liv. Massförstörelsevapen. Som inte fanns.

Från Think Progress

Missa inte den här samlingen citat från dokumentären Uncovered: The War on Iraq


Andra bloggar om: irak, usa, propaganda, media

100 filmer, 100 citat, 100 nummer

Otroligt imponerande. Någon har uppenbarligen mycket fritid. Missa inte att kolla in texten i slutet.





Andra bloggar om: humor, film