Selektiv glömska

Åsa Linderborg skriver idag en fantastisk krönika i Aftonbladet om hur vissa folkmord förpassas in i den kollektiva glömskan och ut ur den officiella historieskrivningen. Medan vi ständigt påminns om vissa utvalda folkmord - med hjälp av reportage, böcker, dokumentärer, minnesdagar och statliga myndigheter - så behandlas andra med tystnad.

Linderborg skriver om folkmorden i Indonesien 1965 och Östtimor 1975. I Indonesien dog uppskattningsvis mellan två och tre miljoner människor; i Östtimor dog en tredjedel av befolkningen på 600.000.

Ett hemligstämplat CIA-protokoll, citerat av Tariq Ali i Fundamentalisternas kamp, bedömer: "Mätt i antal döda är de indonesiska massak-rerna på PKI-medlemmar ett av 1900-talets värsta folkmord tillsammans med 1930-talets sovjetiska utrensningar, de nazistiska massmorden under andra världskriget och det maoistiska blodbadet i början av 1950-talet."

Amerikanska elitmedier välkomnade folkmordet. Enligt Time ­Magazine var det ”Västs bästa nyhet på åratal i Asien” och de skrev lyckligt om "det kokande blodbad som tog 400 000 liv utan att nästan någon märkte det". Även New York Times var till sig, men kunde flera år senare utnämna det till "en av världens mest barbariska masslakter i modern politisk historia".

Vad som utmärker de här folkmorden är att de utfördes med vårt goda minne och direkta stöd. Västvärldens politiker, inklusive svenska oavsett politisk färg, hade inga som helst problem med att samarbeta med, och sälja vapen till diktaturen som utförde folkmordet.

Linderborg drar direkta paralleller till idag.

Men exemplen tydliggör också ­parallellen antikommunism–antiterrorism. Under kalla kriget stämplades alla som motsatte sig USA:s och övriga västmakters ekonomiska och strategiska intressen – fackföreningsfolk, medborgarrättskämpar, radikala präster och nunnor, jordlösa, nationalister – som "kommunister". En del av dem kallade sig kommunister men också inom den ­kategorin återfanns en brokig blandning av aktivister, partier och ­rörelser med olika förhållanden till både Moskva och Peking. Lika ­elastiskt används i dag begreppet "terrorist" (vilket just Indonesien återigen är ett bortglömt exempel på). Lärdomen är också just denna selektiva tystnad.

Jag kan rekommendera att läsa Den dolda dagordningen av John Pilger, som gör en djupdykning i folkmorden i Indonesien och Östtimor. Läsvärt är också Noam Chomskys Man kan inte mörda historien och Christopher Hitchens Henry Kissinger inför rätta.

East Timor Action Network
John Pilger om Östtimor
.


Andra bloggar om: propaganda, censur, folkmord, genocie, cia, indonesien, östtimor, terrorism, demokrati