Medielogik - ett exempel

Aktuellt rapporterade ikväll om Israels krig mot Libanon. Inslaget inleds med bilder på israeliska kanoner och en speakerröst meddelar:

Israel laddar upp vid gränsen, men man säger att det inte är fråga om en invasion utan små riktade räder mot Hizbollahgerillan.

Inslaget går raskt över till Haifa där två personer dödades idag:

Men också Israel drabbas, och också här är det civila som lider mest. Hizbollahs Katjusjaraketer är inga precisionsvapen, idag dödades två och skadades många i staden Haifa i två vågor av raketer.

Här ser vi alltså medielogiken i rörelse igen. Nyheterna talar om för oss att Israel sysslar med små riktade räder mot Hizbollahgerillan samtidigt som Hizbollah skjuter vilt omkring sig; ty Hizbollahs Katjusjaraketer är inga precisionsvapen. Israel framstår återigen som den passiva parten som visar återhållsamhet, medan Hizbollah är den aktiva och aggressiva parten.

I ett senare inslag visas en bild av ett sönderbombat hus i Libanon:

Inne i själva Tyr ser vi en direktträff på ett bostadshus, ett höghus. Det är svårt att tro att det här var ett militärt mål.

För ett ögonblick snuddar reportern (möjligtvis ovetandes) vid den kanske viktigaste frågan: Om Israel nu visar hänsyn till civila genom återhållsamma små riktade angrepp mot Hizbollahgerillan, hur kommer det sig då att den överväldigande majoriteten av de som dödats i Libanon är civila?

Israelapologeter förklarar den väldiga dominansen av civila offer med att Hizbollah "gömmer sig bland civila" samt att Hizbollah har ibland har en "vapengömma i källaren på ett bostadshus".

Men om vi slutar tänka som bombglada "liberaler" för en stund, och istället resonerar som människor: Är det rimligt att civila, och framförallt barn, drabbas i den här omfattningen?

Michael Schwartz, som är amerikansk professor i sociologi, skrev i vintras en krönika om de amerikanska bombanfallen i Irak, som liksom Israels anfall mot Libanon krävde mest civila offer. Även den gången ursäktade bombhögern de civila offren med att det var deras eget fel, eftersom de gömde "kombattanter".

Imagine, for example, a team of criminals in that city fleeing into a nearby apartment building after gunning down a policeman. It would be almost unthinkable for the police to simply call in airships to demolish the structure, killing any people - helpless hostages, neighbors, or even friends of the perpetrators - who were with or near them.

In fact, the rules of engagement for the police, even in such a situation of extreme provocation, call for them to "hold their fire" - if necessary allowing the perpetrators to escape -- if there is a risk of injuring civilians. And this is a reasonable rule... because we value the lives of innocent American citizens over our determination to capture a criminal, even a cop killer. But in Iraqi cities, our values and priorities are quite differently arranged.

Det är en intressant tankeexperiment; skulle det vara acceptabelt om polisen demolerade ett hyreshus fullt av civila och barn, om en mördare tog sin tillflykt till det huset?

För att ta ett närliggande exempel: Några som förvarar vapnen i hemmet är svenska hemvärnsmän. Skulle det vara acceptabelt om en anfallande militärmakt demolerade ett helt hus fullt av civila svenskar för att komma åt hemvärnsmannen? Hur många svenska barn skulle bombhögern vara villiga att offra? Om vissa handlingar är oacceptabla då de drabbar oss, varför skulle de då vara acceptabla när vi utför dem?

Bombhögerns försvar av Israels mord på civila och barn är sprunget ur ett rasistiskt och orientalistisk perspektiv där den arabiske vilden skall sättas på plats (Missa inte Esbati och Tora Breitholtz) . Absolut nödvändigt för ett försvar av Israels handlingar är en syn på araber som icke-människor, och det är precis så som araben brukar framställas i media; som en ansiktslös, upprörd och beväpnad folkmassa.

Kontentan är att arabiska liv trots allt inte är lika mycket värda som "västerländska", dit israeler räknas. Stryker några civila med i processen så är det möjligtvis beklagligt, men vi gör det trots allt för deras eget bästa. Som Sven Lindqvist skriver i "Nu dog du - Bombernas århundrade":

Krigsrätten har i alla tider svarat på två frågor. När får man föra krig? Vad får man göra i krig?

Krigsrätten har i alla tider gett två helt olika svar på dessa frågor, beroende på vem motståndaren är. Krigets lagar skyddar jämbördiga motståndare av samma ras, klass och kultur. Krigets lagar lämnar de främmande och annorlunda utan skydd.

När får man föra krig mot vildar och barbarer? Svar: alltid. Vad får man göra i krig mot vildar och barbarer? Svar: allt.

Hur många av sina egna barn är bombhögern villiga att offra?
.