IMF avskriver skulder
DN skriver idag att Världsbanken och IMF har enats om att skriva av skulder på 310 miljarder kronor för världens 18 fattigaste länder. G8 ska ha lovat att finansiera avskrivningsplanen.
Det är ett bra steg framåt, men sorgligt otillräckligt. De fattiga länderna lider redan idag av den konditionalitet som de finansiella instituten tvingat på länderna. Konditionalitet innebär nyliberala reformer som privatiseringar, avskaffande av subventioner, nedskärningar i den offentliga sektorn mm. Detta har slagit hårt mot befolkningen i de fattiga länderna, och har ofta haft motsatt effekt, som ökad korruption.
Nedskärningar i den offentliga sektorn innebär ofta, förutom ökad arbetslöshet, sänkta löner för bla. tjänstemän på mellan- och låg nivå. Samtidigt avskaffas bla. livsmedelssubventioner, vilket explosionsartat höjer matpriserna. Detta gör det svårare (och ibland omöjligt) för de med sänkta löner att köpa mat och överleva. De börjar då ta ut inofficiella "avgifter" för att dryga ut sina låga löner ställa mat på bordet.
Saken kompliceras ytterligare av att de fattiga länderna ofta är gamla kolonier, som vid självständigheten "ärvde" en administrativ struktur avsedd att suga ut människor, vilket underlättat korruption.
En faktor man inte får glömma bort är att EU och USA subventionerar sina jordbruk så de överproducerar, samtidigt som de stänger ute fattiga länder genom att höja tullmurar. Då de inhemska konsumenterna inte kan konsumera allt överskott som producerats, så dumpas varorna ut till de fattiga länderna genom att de rika länderna återigen subventionerar varorna genom att betala ut ett exportstöd. De dubbelt subventionerade varorna säljs till ett pris som ligger långt under produktionskostnaderna i de fattiga länderna. Jordbruken kan naturligtvis inte kan konkurrera med det, och slås därmed ut, vilket DN skrivit om tidigare i en artikel märkligt nog förpassad till kultursidorna.
Som sagt, avskrivningen av skulder är ett första steg, men så länge som handelsstrukturerna består, så länge som de rika länderna håller på sin protektionism och inte låter de fattiga länderna delta på samma villkor, så kommer det endast att vara ett plåster på ett benbrott.
Andra bloggar om: protektionism, skuldavskrivning, tredje världen, ekonomi, eu, usa, tullar, imf, världsbanken, kolonialism
Detta ska läggas till annan hjälp som redan är utlovad (additionalitet kallas detta) och det ska inte åtföljas av flera villkor (konditionalitet är det fina namnet).
Det är ett bra steg framåt, men sorgligt otillräckligt. De fattiga länderna lider redan idag av den konditionalitet som de finansiella instituten tvingat på länderna. Konditionalitet innebär nyliberala reformer som privatiseringar, avskaffande av subventioner, nedskärningar i den offentliga sektorn mm. Detta har slagit hårt mot befolkningen i de fattiga länderna, och har ofta haft motsatt effekt, som ökad korruption.
Nedskärningar i den offentliga sektorn innebär ofta, förutom ökad arbetslöshet, sänkta löner för bla. tjänstemän på mellan- och låg nivå. Samtidigt avskaffas bla. livsmedelssubventioner, vilket explosionsartat höjer matpriserna. Detta gör det svårare (och ibland omöjligt) för de med sänkta löner att köpa mat och överleva. De börjar då ta ut inofficiella "avgifter" för att dryga ut sina låga löner ställa mat på bordet.
Saken kompliceras ytterligare av att de fattiga länderna ofta är gamla kolonier, som vid självständigheten "ärvde" en administrativ struktur avsedd att suga ut människor, vilket underlättat korruption.
En faktor man inte får glömma bort är att EU och USA subventionerar sina jordbruk så de överproducerar, samtidigt som de stänger ute fattiga länder genom att höja tullmurar. Då de inhemska konsumenterna inte kan konsumera allt överskott som producerats, så dumpas varorna ut till de fattiga länderna genom att de rika länderna återigen subventionerar varorna genom att betala ut ett exportstöd. De dubbelt subventionerade varorna säljs till ett pris som ligger långt under produktionskostnaderna i de fattiga länderna. Jordbruken kan naturligtvis inte kan konkurrera med det, och slås därmed ut, vilket DN skrivit om tidigare i en artikel märkligt nog förpassad till kultursidorna.
Som sagt, avskrivningen av skulder är ett första steg, men så länge som handelsstrukturerna består, så länge som de rika länderna håller på sin protektionism och inte låter de fattiga länderna delta på samma villkor, så kommer det endast att vara ett plåster på ett benbrott.
Andra bloggar om: protektionism, skuldavskrivning, tredje världen, ekonomi, eu, usa, tullar, imf, världsbanken, kolonialism
posted by olydig at 10:37
4 Comments:
lite synd bara att skuldavskrivningen förmodligen kommer att finansieras av de fattiga länderna själva...G8-länderna verkar inte vara sugna på att bidra med pengar utan tar av biståndspengarna, som ju ändå skulle gå till de fattiga länderna. i värsta fall ser vi biståndspengarna försvinna ner i världsbankens fickor, där de kanske inte gör så mycket nytta för de hungriga...
Jag tror du har rätt. Visserligen säger G8 länderna att de ska finansiera skuldavskrivningen, men precis som du så tror jag att de kommer ta de pengarna från biståndskontot istället.
Sedan vet jag inte hur mycket man kan lita på snacket att det inte ska åtföljas av konditionalitet. Det har varit mycket snack och lite hockey tidigare från de här organisationerna, så jag tar det med en nypa salt. Vi får väl se vad som händer i framtiden.
Skuldavskrivningar är bara bidrag utdelat enligt principen "Den som först slösar bort sina resurser får mest.". Skräp, mao. Miljarders miljarder av bistånd har dumpats på afrika genom historien utan någon nämnvärd effekt. Det som fungerar är avreglering och frihandel. Jämför t ex afrika med sydostasien över det senaste halvseklet.
Trade, not aid.
Det som fungerar är avreglering och frihandel.
Det är tyvärr en felaktig bild. Vi kan ta Sydamerika som exempel där avregleringar har använts flitigt utan att befolkningen har blivit rikare, snarare tvärtom. Effekten har istället blivit ännu större lidande då subventioner avskaffats och bolag privatiserats, som inte alltför sällan har slutat i upplopp.
Det nyliberala receptet har använts i decennier utan nämnvärd förbättring, det börjar kanske bli dags att inse att det inte är en mirakelmedicin som kan användas på alla länder oavsett kontext.
Länderna i Asien som du tar nämner är intressanta, eftersom de byggde upp sitt välstånd genom att göra precis tvärtemot de nyliberala tankarna. För att ta Sydkorea som exempel så använde de sig av statlig styrning av produktionen och importsubstitution.
Däremot så är det avgörande att de rika länderna gör sig av med sin protektionism, så att de fattigare länderna kan ta sig ur sitt beroendeförhållande.
Skicka en kommentar
<< Home