fredag, oktober 28, 2005

Sanktionerna - Mat

1995 rapporterade FAO att den militära ödeläggelsen i kombination med sanktionerna hade orsakat mer är 560,000 irakiska barns död. WHO bekräftade denna siffra. Fältarbetaren Jean Lennock skrev i en fältrapport att det innebär att ett barn dog i onödan var sjätte minut.

I ett brev till säkerhetsrådet skrev Ramsey Clark, USA's fd justitieminister, att större delen av dödsfallen berodde på "följdsjukdomar till undernäring, däribland marasm och kwashiorkor, förtvining eller utmärgling, som drabbat tolv procent av alla barn, hämmad tillväxt, som drabbat tjugoåtta procent av alla barn, diarré, uttorkning pga. undermåligt vatten eller undermålig mat. Det finns inget grymmare sätt att dö än detta."

Clark skriver i sin bok The Fire This Time att de andra länderna i säkerhetsrådet ville lätta på sanktionerna, men USA stretade emot, trots att det vid det hr laget var känt att hundratusentals barn hade dött som en följd av sanktionerna:

"USA har tvingat på säkerhetsrådet detta beslut. Tre av de permanenta medlemmarna - Kina, Frankrike och Ryssland - har försökt mildra sanktionerna. USA ger Saddam Hussein skulden för följderna. Om Saddam slutade ödsla miljarder på sin militärapparat skulle han ha råd att ge folket mat. Men det är bara dårar som kan komma med sådan propaganda och tro på den. Om Irak har råd att lägga ned miljarder på militären så fungerar sanktionerna uppenbarligen inte. Det existerade ingen undernäring i Irak innan sanktionerna sattes in. Hundratals människor dör dagligen och miljoner hotas av samma öde på grund av den utsvältning som USA har tvingat fram."

Under sanktionerna var import av djurfoder förbjudet, vilket slår mot den inhemska uppfödningen. I oktober 1990 meddelade Washington Post att det inte fanns foder kvar i Irak för farmdjur. En kommission ledd av förre finske presidenten Matti Ahtisaari rapporterade 1991 till generalsekreteraren att den inhemska livsmedelsindustrin i Irak hade slagits sönder.

1995 bekräftar FAO i sin rapport (TCP/IRQ/4552) att livsmedelsindustrin slagits sönder på grund av sanktionerna. Man tillåter inte Irak att importera varor nog att försörja sin befolkning, samtidigt som man slår sönder dess inhemska produktion genom att begränsa vilka varor som Irak får importera:

"Nonavailability of essential replacements and spare parts, good seeds, fertilizers, pesticides, and herbicides has resulted in a decline in output. Livestock, poultry and fish subsectors also suffer from severe setbacks because of shortages of machinery, equipment, spare parts and essential drugs. Such shortages are due to the failure to import machinery and spare parts over the past 5 years because of the lack of foreign exchange as a result of the international embargo on oil import from Iraq (...) compounded by the need to obtain clearance from the U.N. Sanctions Committee on a range of imports."

FAO/WFP Food Supply and Nutrition Assessment Mission to Iraq skrev att massvält undveks på grund av ett effektivt ransoneringssystem:

"Prior to the Gulf war in 1990, Iraq had one of the highest per capita food availabilities in the region, due to its relative prosperity and capacity to import large quantities of food, which met up to two-thirds of food requirements. The imposition of U.N. sanctions in August 1990 have, however, significantly constrained Iraq’s ability to earn foreign currency needed to import sufficient quantities of food to meet needs. As a consequence, food shortages and malnutrition became progressively severe and chronic in the 1990s. Widespread starvation was avoided due to an effective public rationing system, which provided minimum quantities of food to the population."

Paul Conlon, som gjort en fallstudie om sanktionskommittén skriver att P-3 i säkerhetsrådet "asserted that food deprivation as applied to national economies was permissible and that only food deprivation as applied to human beings was subject to strictures under humanitarian law." Detta trots att mat som vapen generellt ses som ett brott mot internationell lag.

Under resolution 986 (1995) tillät äntligen säkerhetsrådet att Irak skulle få importera "urgently needed agricultural inputs" till ett värde av 44 miljoner dollar. Den första leveransen kom två år senare, i september 1997. I november 1997 hade endast varor för 4,1 miljoner dollar kommit.

I april 1991 meddelade en FN-kommission ledd av Sadruddin Aga Khan att Irak skulle behöva sälja olja för 22 miljarder dollar det närmsta året för att kunna få upp den civila standarden till förkrigsnivå. USA tyckte i resolution 706 att Irak endast skulle få sälja olja till ett värde av 1,6 miljarder, varav enbart 900 miljoner skulle göras tillgängligt för civila ändamål. Detta trots att generalsekreteraren bad om att taket skulle höjas. Han kallade sanktionerna för ett "trubbigt instrument".

Först i maj 1996, när Irak meddelar att de inte kan försörja dess befolkning, går FN med på olja för mat programmet, dvs. resolution 986.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

1 Comments:

Anonymous Guardian said...

Hoppsan, dom annars så grälsjuka ungliberalerna verkar ha missat dessa inlägget...=D

Noam S har naturligtvis även författat en del om denna skandal som de amerikansk ledda sanktionerna är.

Fast det finns fler "skandaler", exempelvis hur amerikanerna bokstavligen tillät Saddam ”smuggla” ut oljetankers mitt framför näsan på dom….

Det är denna ”skandal” man nu anklagar FN för att vara skuld till…
Och vart gick oljan?
Jo, bland annat till USA:s allierade Jordanien…

8:52 fm  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home