torsdag, januari 18, 2007

Upp till kamp!

I morse sattes en förskola på Lidingö i blockad av Kommunal. Fyra anställda vill ha kollektivavtal, men det ställer inte arbetsgivaren upp på. En av de anställda intervjuas i ABC:

Nej, men det är ju den här anställningstryggheten, att man känner att man inte behöver vara orolig för att få sparken hur som helst, utan att man vet att man har facket bakom sig, att så här och så här får man inte göra, och så här ska man agera.


För arbetsgivaren Carina Sengkey handlar det om principer och därför säger hon blankt nej till fackets krav. Hennes ursäkter liknar de som ägaren av salladsbaren Wild n' Fresh, som även de vägrar att teckna kollektivavtal, kommer men, nämligen att deras anställda har bättre förhållanden nu än de som fastslås i kollektivavtalet, och att de anställda skulle få det sämre än idag, om kollektivavtal tecknas:


- Därför att det skulle innebära försämringar för mina anställda. Jag är väldigt mån om mina anställda.

- Ja men de anställda vill ju ha kollektivavtal?

- Ja... Varför vill de ha det? Det har de ingen aning om varför de vill ha. De har överhuvudtaget inte fått se kollektivavtalet.

- De säger att det beror på trygghet. Till exempel att de vill ha en trygghet på arbetsplatsen.

- Mmm... Men den tryggheten har de redan.


Om man försöker bortse från arbetsgivarens idiotförklaring av sina anställda (vilket inte så lite påminner om moderaternas idiotförklaring av väljarna efter valet 2002, då Kristina Axén Olin sade att hon "är inte så säker på att stockholmarna vet hur de har röstat") så kan man konstatera att arbetsgivarna resonemang om att de anställda skulle få det sämre med kollektivavtal inte håller. Som jag skrev i en kommentar på Ali Esbatis sida så är det väl inga problem att teckna avtal om de nu anser sig ha bättre villkor än kollektivavtalet. För som jag har förstått det (rätta mig om jag har fel) så finns det väl inget som säger att man får ha villkor som är bättre än gällande kollektivavtal, men inte tvärtom?

Ett av batongalliansens favorituttryck är att om man har rent mjöl i påsen så har man inget att vara rädd för. Varför är ägaren så rädd att teckna kollektivavtal om hon nu anser att hennes nuvarande avtal är bättre än det kollektiva?

Jag fastnade dock för en sak som Carina Sengkey sade i intervjun med ABC:

Jag har ju aldrig stuckit under stol med att jag inte har avtal, och de har hela tiden vetat om att jag inte har avtal. Det är deras fria vilja att i så fall välja ett annat företag, om nu det är det allra allra viktigaste för dem.


Det känns som om hennes resonemang är taget ur grundkursen för det borgerliga blockets arbetsmarknadspolitik, som inte är något annat än ett angrepp mot arbetarrörelsen. Genom att försämra villkoren och nivån på akassan och andra försäkringar så sänker man även lägstalönerna. Idag får man (än så länge) tacka nej till ett jobberbjudande om inkomsten är lägre än 90 procent av dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen. Sänker man ersättningen, som borgarna vill göra, så sänker man även den gräns där man kan tacka nej till ett jobb med motiveringen att det är för dåligt betalt.

Men borgarnas förslag har dubbel effekt, då de inte bara angriper nivån för ersättningen, utan även villkoren för den. Genom att försämra saker som arbetsvillkor, ersättningsperiodens längd, överhoppningsbar tid, studerandevillkor mm. så är den sammantagna effekten att folk måste få tag på jobb fort för att överhuvudtaget gå runt. Det är det som så fint kallas för incitament till arbete.

Och det är här som Sengkeys uttalande kommer in. Vår käre arbetsmarknadsminister har i sitt försvar av överklassalliansens angrepp på arbetarrörelsen upprepat ett mantra in absurdum:

Jag vill inte att människor ska ha varken 80, 70 eller 65 procent i ersättning utan 100 procent av en lön.


Det låter väldigt tjusigt och ädelt. Målet är alltså full sysselsättning. Exakt hur många jobb som skulle behövas för att uppnå full sysselsättning har moderaterna vacklat fram och tillbaka med, vilket Ali Esbati pekade ut. I valrörelsen, då partiet var i opposition, hette det att 1,5 miljoner inte går till jobbet en vanlig dag. Vips efter att valet var vunnet så behövdes det tydligen endast "nånstans runt tre hundra tusen jobb" för att nå full sysselsättning i Sverige, enligt Reinfeldt i SVT's Agenda.

Problemet är bara att det inte finns någon som vill ha full sysselsättning, förutom vänsterpartiet. Förklaringen är ganska enkel ur ett grundläggande nationalekonomiskt perspektiv, ett ämne som (åtminstone då det lärs ut) konsekvent utgår från ett liberalt perspektiv. Varför vill de då inte ha full sysselsättning? Därför att det finns en sak (förutom en organiserad arbetarrörelse) som skrämmer slag på borgerligheten: inflationsmonstret!

Om arbetslösheten är låg, så ger det arbetarna kraft att ställa krav på deras arbetsgivare - till exempel att begära högre lön eller bättre arbetsförhållanden, som tider, miljö och mm. - då de inte är så rädda för att bli av med jobbet. Om de skulle bli av med jobbet på grund av att de skulle stöta sig med chefen som ett resultat av deras krav, så har de (åtminstone ska ha) en god arbetslöshetsförsäkring som ska garantera en omställning tills de har fått tag i nästa jobb. Med andra ord: en katastrof för borgerligheten, som helst vill skicka tillbaka det svenska samhället till tiden då svenskarna lydigt stod med mössan i hand och bockade.

Man är alltså övertygad om att arbetarnas förmåga att ställa krav på lön, som kan antas vara god för en organiserad arbetarrörelse, kommer att skicka Sverige tillbaka till medeltiden om löneanspråken är för höga. Lönerna bestäms enligt nationalekonomisk indoktrinering redan på grundkursnivå bland annat av något som så poetiskt kallas för "slaskvariabeln" z, där bland annat akassa ingår. Och det är genom att angripa den variabeln som man indirekt kan angripa arbetarnas förmåga att ställa krav på löner och övriga arbetsvillkor. Man vill absolut inte ha låg arbetslöshet, eftersom det enligt viss nationalekonomisk teori riskerar att höja lönerna och därmed inflationen. Utgifterna för de arbetslösa klaras genom att ersättningarna sänks, och därmed är cirkeln sluten.

Man vill ha en osäker arbetarrörelse som är villiga att ta jobb till vilken skitlön (för att inte nämna andra viktiga villkor) som helst, av rädsla för att inte kunna betala hyran på grund av radikalt sänkta ersättningsnivåer. Om du har tur och har ett jobb, så ställer du inte krav på arbetsgivaren i onödan, eftersom både du och arbetsgivaren är väl medvetna om att det finns en stor kader av arbetslösa som är villiga att ta ditt jobb om du ställer till bekymmer. Dessutom är det möjligt att de är villiga att ta jobbet till en lägre lön, av skäl som nämnts ovan. Effekten av den borgerliga regeringens förslag riskerar kanske därmed att bli den rakt motsatta, en ökad stelhet i arbetsmarknaden.

Arbetarnas "fria vilja", som Sengkey talar om, är alltså kraftigt beskuren, vilket helt tycks förbigå våra glada "liberaler", då de har uppenbara och ideologiska svårigheter att ta till sig ett maktperspektiv. Det är därför som de fackliga konflikterna angår oss alla.


Missa inte Ali Esbatis inlägg:

Wild, but not particularly Fresh
HRF kommenterar

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

1 Comments:

Anonymous Mattias said...

Manuell trqackback:

Fler stider om kollektivavtal

12:53 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home